Daniels värld

Jag går längs den vita korridoren. Slår mig ner på en soffa i det vita vardagsrummet. En flicka sitter på golvet och klipper dockans hår kort, fult med sned pannlugg.

Jag är just på väg att tala med barnhemmets chef. Det pirrar lite i magen. Det brukar alltid kittla lite extra i magen när man är på arbetsintervju. Jag får vänta en lång stund.

Flickan klipper dockans pannlugg snett och fult. Jag frågar henne vad hon heter. Hon heter Paula (i detta inlägg). Jag märker snart att hon trivs bäst med att pyssla med dockan i sin ensamhet.

Jag förstår ganska snart att hon är nykomling i barnhemmet.
- Vad fint du har klippt din docka säger jag. Jag tyckte det var märkligt att hon hade klippt dockans hår kort med sned pannlugg.

-  Min syster Mia har ljust, lockigt hår.

- Jahaa... sa jag försiktigt.

Vi talade en bra stund.

Förkortat och reducerat berättar Paula att Mia hade vunnit en medalj i en tävling: när jag ännu bodde hemma gick pappa alltid på Mias idrottstävlingar. Pappa hejade alltid på Mia. Mia vann silver i idrott och pappa blev glad. Mia var så lycklig över sin medalj. Jag ville så ha den där silvermedaljen. Mia satte den i en dosa som hon hade fått av pappa.

Pappa förvarade Mias flätor med röd rosett i sin byrålåda, de var vackra tyckte jag. Min pappa sparade dem som minne när Mias hår klipptes. Mias hår har alltid varit vackrare än mitt.

Mitt hår är inte alls guldfärgat och lockigt som Mias. Mitt hår är inte det minsta lockigt, det klipps alltid av, kort, fult med sned pannlugg.

Paula har ett bättre hem nu.

Detta inlägg tillägnas Paula med den sneda pannluggen.