Daniels värld

Om en vecka ska Daniel lämna oss. Nu ska vi lyssna till Daniels låt: Muukalainen. En stor applåd för Daniel.

Folk applåderar i den lilla lokala karaoke baren. Jag skäms och blir röd om kinden. Jag biter ihop och sätter igång. "Åh Muukalainen...tähdet ei lopu missään.. åååh muukalainen..." skriker jag för president och fosterland.

- Ta på dej nåt snyggt. Le och var glad. Ta på dig nåt trendigt. Spill inte kaffet över intervjuaren som sist.
- Åh, jag är inte bra på det där med fina, sofistikerade visa-min-bästa-sida.

Jag ska tydligen promota Gucci eller Prada eller vad fasen det var för nåt elände ett par veckor i Stockmans varuhus innan flytten till Sweden. Jag är varken intresserad eller särskilt entusiastisk. Daniel passar bäst bland sina tonhöga papper som jag får spilla kaffe på i min ensamhet.

- Men kom igen nu. Du behöver pengarna. Jag vill så ha dej där i två veckor, pushar min snygga, trendiga bögkompis. Kom ihåg att le. Och DANIEL; SPILL INTE KAFFE ÖVER BOSSEN!, hojar han igen.
-Nä, nä... sluta tjata. Ok, jag ska fara dit och le. Å tala så fint om hur duktig jag är. Och skryta över deras jättefina produkter. Var det nu Prada, Lorèal eller?
- Daniel, du är hopplös. Träna dig på att le och så fjäskar du för bossen lite.
-Äh, kan vi inte bara skita i det här.

Likaväl står jag och ler framför kameran en timme senare. Jag känner mig som Carola Häggkvist i en finsk telefonväxel. Som bara ler så stelt och fattar ingenting. Nu ska jag iväg och pjoska och fjäska. Och le så stelt. 

På ett undermedvetet sätt hoppas jag att jag tappar kaffekoppen över intervjuaren igen. Tror det blir ärligast så.

Jag vacklar på benen och dansar darrigt på dansgolvet. Det är måndag natt på krogen och sprit yrar och sprutar. Tanken är att fira ett långsamt farväl av stolliga Daniel. Och då passar en måndag perfekt med några finskspråkiga kompisar.

När Kikkas låt spelas är jag uppe på scenen och showar. Haluan viihdyttää sjunger Kikka och kraxar sig fram sexigt och graciöst. Jag vill entertaina dig sjunger Kikka som är Finlands Anna Nicole Smith. Kikka dog för en tid sedan av hjärtfel efter att ha supit och rökt för mycket.

Jag tar en sup och röker en cigg. Sedan gapskriker vi till Haluan viihdyttää och dansar lika sensuellt som Kikka. Idag har jag knappt om halvt om knappt kunnat stå på benen. Jag får sådan Kikkas-öde-panik att jag bestämmer mig för äta grönsaker och motionera flitigt resten av veckan. Men först ska jag flashbacka till toner av Kikkas a la Daniels sensuella rörelser på stadens dansgolv och skämmas.

Jag har ofta tänkt på dig genom åren. Jag läste att du blivit klar i Akademin. Jag undrar om du vill fara på kaffe någon dag? Hälsningar, Andreas. Det skakade i hela kroppen efter att ha läst meddelandet. Andreas. Är det faktiskt Han.

I unga vår var vi oskiljaktiga och umgicks dagligen. Men i tonåren kom svåra, terror år emellan.

- Titta där kommer bögen. Han är så jävla gay. En kille slår ner mig och drar mig i håret när jag ligger på golvet. Han försöker dra mig i soptunnan. Han försöker tvinga mitt huvud bland sörjor. Snälla Andreas hjälp mig, ropade jag till Andreas. Han tyst bland pojkarna och sa inte ett ord. Rörde inte en fena. Den blicken jag fick av honom glömmer jag aldrig.

- Håll med Andreas att Daniel är så jävla gay. Håll med om att han passar bland soporna. Slå till honom, din tur! De andra killarna  klappade Andreas på axeln. Kom igen, kom igen, kom igen, kom igen!  Den sorgsna blicken glömmer jag aldrig. Det slaget jag fick brände mina sista broar. Jag var död. Följande dag återkom jag aldrig till skolan.

Hej Andreas. Jag har hört att du jobbar som jurist. Du nådde ditt mål. Jag läste också att du gift dig. Jag gratulerar.  Men jag tror inte det är någon bra idé att vi träffas. Varför strö salt i gamla sår?, svarar jag.

Jag förstår, kan du nånsin förlåta mig?, svarar han.

Jag har förlåtit dig för längesen. Jag önskar dig allt gott i framtiden. Håll fast vid dina mål som du hade som liten. Jag har det bra idag. Jag är lycklig. Men vissa sår ska inte rivas upp. Jag vill aldrig höra något från dig igen.

Jag raderar hans nummer, gråter en tillbakablickande skvätt och går vidare. I skrivande stund ska jag träffa mina vänner och krama om dem. Jag vill skratta och stoja mig framåt i livet.  Inte böla mig bakåt.
Mitt stolliga liv är nu.

Jag stod framför klassen och var allmänt nervös. Jag skulle ha ett allvarligt föredag om en kvinnojour som jag hade besökt. Det var knäpptyst och jag började knega mig fram med hispig röst. Plötsligt börjar min kompis i publiken göra narr av mina nervösa spasmer. Hon börjar härma och grimasera. ATTANS FÖR DEN JÄVELN, tänkte jag. Men jag kunde inte hålla igen. Jag började skratta. Och när jag börjar skratta kan jag inte sluta. Och min kompis som har ett skratt som hörs över dalar och hav gjorde att jag bräkte på ännu mer. Min lärare försökte tona ner mig. Men jag kunde inte sluta. Det kom en droppe piss i byxan och jag fick kuta ut. När jag kom till toan fick jag skratta och pinka ut i den ekande toaletten. Jag hörde min kompis skratt eka från klassrummet. Det slutade med att jag fick skjuta upp mitt föredrag och åka hem och byta byxor.

Det var för några år sedan. Igår fick jag en länk från min skrattglade kompis och ett litet meddelande: DANIEL, känner du igen dig? Dags att pissa ner dig?

ATTANS för den jäveln.

- Nämen Hej, jag menade inte känna igen dig. Vad smal och fräsch du har blivit, säger Kajsa.

- Jag tackar. Det var många år sen.

- Du var en aning..hmm... kanske mulligare och hmm.. mer pizzasugen.

- Kajsa, du behöver inte försköna dina ord. Tack och lov har pizzakocken gått i pension.

För många somrar sedan arbetade jag långt borta i skärgården. Personalen bodde i trånga rum nära stranden. Jag jobbade som pizzakock och slet, bakade och knogade i den kokheta restaurangbåten. Mjölet yrde och pizzorna bara flög och flaxade i luften. Jag var kungen av pizza. Människorna älskade mig för de visste att pizzan skulle simma i fläskig fett med dubbel, sliskig fyllning.

Lantlig som jag är blev jag fascinerad av pizzans olika skapelser och ville förstås smaka på mina kreationer. Sugen som jag var testade jag dagligen 12 olika sorters fyllningar och osten sparade jag inte på. Ju mer sommaren gick mot sitt öde desto slafsade och vräkte Pizzakungen i sig.

Medan de andra anställda lekte och stojade vid havet om kvällarna så satt jag där under båtens kant. Och bara luktade på min pizza med 12 fyllningar. Och slafsade. Och njöt. Och dreglade.

När sommaren var slut mötte min dåvarande pojkvän mig på busstationen. Den jäveln kände inte igen mig utan bara gick förbi.

Det var historien om den f.d. pizzakungen som nuförtiden gått i pizza-pension.

You are the Dancing Queen, young and sweet och skådespelarna sjunger och dansar så fint på bryggan i det tropiska Grekland. Det skakar och spritter i benen i biosalongen. När Maryl Streep gråter och kvider sig med The winner takes it all släpper jag en tår som ingen märker.

Tack för din ansökan. Jobbet är nu tillsatt men, om du inte misstycker, behåller vi gärna din ansökan. Vi är inne i en uppbyggnadsfas och därför kan det bli aktuellt med fler nyanställningar inom det närmaste året. Återigen, tack för dina ansträngningar och lycka till!

Jag köper en ask chokladpraliner och börjar böla ut med blödighet. På kvällen blir det Mamma Mia film och jag bölar till The winner takes it all, the loser standing small...Men när kärleken tar överhand under filmen gång väcks en smutta glädje till liv. Man ska aldrig förlora hoppet, nya friska tag vännen. Så klart vår käre magister ska få sitt drömjobb till slut, tröstar min kompis.

Jag vräker i mig ännu mer chokladpraliner och tycker synd om mig själv. Fast egentligen tycker jag det är skönt att slafsa och jäsa medan ni pluggar, jobbar & sliter och är ordentliga samhällsmedborgare. Idag ska jag vara en skönsjungande The winner takes it all-loser och inte alls vara avundsjuk på mina framgångsrika medmänniskor. Så småningom ska jag samla krafter till en ny omgång söka-jobb. Men först ska jag vräka i sig chokladpraliner för era skattepengar.

Slit inte ut er denna Måndag. Men var frikostig med skatten så jag får mina chokladpraliner.

Eftersom nästan alla mina vänner är straighta så blir det sällan gaykrog. Men ikväll smällde det till.

När jag står längs bardisken så kniper en kille mig i röven. Jag hoppar till och reflexerna får ut sin fulla rätt och jag örfilar killen. Ingen tafsar på Fagerholm utan lov.

När vi ska åka hem kommer två sliskiga killar fram till mig.
-  Vill du knulla med oss? Är du top eller bottom? Jag svarar nåt spydigt och det blir nästan gräl.

När jag kommer till ett grillställe i stan håller en blond finska på att bråka med pizzakocken.

- Kan du inte ens finska? Du borde lära dig finska om du ska bo i Finland.

Jag ser rött och börjar ropa åt den finska kärringen. Hon blir rosenrasande och är redo att slå till mig.

Nej mina kära, Herr Fagerholm vill varken få ett nyp i röven, bli erbjuden gruppsex eller gräla med dumma rasister.

Herr Fagerholm vill få en kram på morgonen. Fagerholm vill få en kaffe till sängen trots att han är morgontrött och sur. Sedan vill han få en till varm och go kram, utan all världens gräl. Och så vill Fagerholm få en påtår kaffe som värmer upp den morgontrötta bitterfittan. Punkt.

- Syrran, jag kan dansa som hon. Titta, jag kan.

- Nämen, du kan ju.

Sedan klämde jag till med en trudelutt och dansade precis som sångerskan Tajci. Det var mitt första minne av Eurovision Song Conest. Jag bandade tillbaka den klumpiga videokassetten otaliga gånger och mimade framför spegeln.

När jag ser på videon idag blir jag imponerad över hur duktig jag var. Ikväll ska jag på Konstens Natt tillsammans med mina kompisar. Innan dess ska jag koppla av med ett glas vin och ta reda på om Tajcis dans fortfarande sitter i ryggmärgen. Jag misstänker att det nalkas succé med Daniels a la Tajci dans på krogens dansgolv ikväll. Det nästan drar och sliter i ryggmärgen.

Ajajajaj, väsnas jag på hotellet i Zagreb. Förstås sista dagen på denna otroliga resa så drabbas jag av den inte så ovanliga magsjukan. Det plottrar och knorrar i magen. Det påminner en stinkande oas i toaletten. Min kompis har även han fått magsjuka.

- Nä nu fasen får du ge upp, skriker jag åt min kompis. Din stank är olidlig.

- Ska du säga, som du fräser och har dig på toan. Din efterstank är outhärdlig.

Det nästan alkas skit-gräl.

Vi kommer tryggt hem till Finland. När jag åker buss från huvudstaden till Åbo börjar det knorra i magen igen. Jag springer till bussen toalett... me mee meeen... här finns ju ingen toa. Det brukar det alltid finnas längst bak i bussen. Men ser ni NEJ, ingen toalett. Jag slår mig ner på stolen. Jag försöker koppla bort mina naturliga-behov tankar. Jag försöker meditera. Jag försöker lyssna på lugnande musik. Det vrider och har sig i magen. Det är för outhärdligt. Snälla rara Daniel, håll ut. You can do it. Breath, Daniel, Breath! Nu, nä nu kommer det. Jag rusar fram till chauffören och säger att han måste stanna. Han frågar om jag inte kan vänta en timme tills vi är framme. Tyvärr, säger jag. Han stannar vid en bensinmack och jag rusar in och bara pushar på. Alla utländska bakterier bara sprids utmed avloppsröret. När jag kommer tillbaka till bussen stirrar alla på mig och jag bara ler så fint.

När jag kommer hem ligger den samma, gamla hemlösa mannen i min trappuppgång. Poika, voisitko heittää mulle röökiä? (= pojken, kan du kasta hit en cigg?) Jag hinner knappt svara innan jag rusar in och intar toan.

Det bara känns längs tårna att jag är hemma igen.

Det bara stinker av Daniel Fagerholms comeback.