Den radikala djuraktivisten
Jag var 15 år, vild och radikal. Mina vänner var nästan alla veganer. Vi ville förändra världen. Vi var med i tidningar och demonstrationer och vi trodde på vår sak. Radikalitet var det rätta ordet.
Jag sprang längs gågatan idag. En kille kom fram till mig och sa:
- Ursäkta har du tid en stund. Vad tycker du om plågsamma djurförsök? Här ska du få se några bilder och han räcker fram ett block med hemska bilder. Jag känner igen varje bild.
- Jo jag känner till dem och jag kan inget annan än att le.
Han är säkert 15-16 år och klädd i trashiga kläder. Han har den radikala framtoningen som jag så väl känner igen. Jag tackar för pratstunden och tackar nej till erbjudandet om medlemskap i en djurrättsorganisation.
När jag kommer hem pustar jag ut och tycker det är skönt att man tonat ner sig med åren. Och inte skrämmer slag på folk längre. Jag överlämnar gärna tronen till killen på gatan.
Nu ska jag åldras i frid och inte spotta ut hjärtattacker till chockade lärare längre.
Galna finnar.
Den fina tanken vara att ta en bärs på ett näraliggande ställe i gårkväll. När vi kommer till det populära, straighta utestället märker vi att det är finsk schlagertema. Fulla människor raglar på dansgolvet och skriker sig hesa till finska schlagerdängor. Det finns ett rökrum som är så proppfylld att människor börjar röka överallt. Vaktmännen försöker göra sitt bästa för att hindra folk från att röka på dansgolvet. Men att hindra full finnar från att röka till toner av finska dängor är som att lära gamla hundar att sitta.
Jag köper en till öl och även jag röker på dansgolvet. Mitt i stundens hetta tappar jag ölstopet som krossas i tusen bitar. Det är ingen som bryr sig, ingen som lägger märke till det. Alla har högra handen i luften och ropar LAPPONIA. Jag skiter i att beställa en ny öl och dras med i finnarnas gläjdeyra. Även jag skriker mig hes till LAPPOOOOOOOONIA med handen i luften. Finskheten bara kryper längs ryggraden. Jag dansar mig bort till Lapplands skogar och bastun med björkris och en iskall lapinkulta som jag inte tappar.
Kär i min lärare.
Kan du inte fixa håret syrran? Det gjorde hon så gärna. Jag var så sprudlande kär i min lärare och ville sexa upp mig lite. Ville få en lite tuffare, sexigare och råare frisyr. Det var 1989 och jag gick på ettan och den dagen skulle vi ta skolfoto. Medan vi hörde på Lili & Susie fönade syrran mitt hår och sprejade av halv burk hårspray.
När jag kom till skolan skrattade och stojade jag så att min lärare skulle märka mig. Jag och mina kompisar sjöng till Tommy Nilssons En dag som just hade vunnit melodifestivalen så att det hördes över hela skolgården. Min lärare sa att vi sjöng så fint. Jag trodde förstås att läraren menade mig. Vi lekte på skolgården fastän skolan var slut för dagen, allt för att få se läraren stiga in i sin bil. Förstås böjde läraren sig ner när han skulle sätta sig i bilen. I det ögonblicket stod tiden stilla och jag dreglade som en liten hundvalp. Jag cyklade glatt hemåt och skrattade hela kvällen.
Man nästan ser på fotot hur nöjd jag var med frillan och hur sprudlande kär jag var. Det är bara hundvalpsdreglet som fattas. 
Mina jordnära föräldrar i stan.
Vi sitter och doppar. Tre män jobbar och sliter ute på gården. Det tar inte en lång stund innan Göran som är en RIKTIG byggnadskar går ut till männen och stirrar när de jobbar. Han kan inget finska men vill bara vara med och titta.
- Daniel, borde vi inte bjuda in kararna på kaffe och dopp?, frågar mor.
Jag försöker förklara att vi inte är på landet och att det inte fungerar så i en stad.
Jag frågar när de ska på nästa resa till Playa del Ingles dit de reser varje år. Göran som har på sig en vit skjorta med Playa del Ingles i neon färg berättar stolt att de ska göra ett undantag i år. De ska till Ryssland med bussen med ryggföreningen. Den åker till och med direkt från torget. Är ni inte rädd för att bli av med pengarna då, skämtar jag.
- Nepp, jag ska ha pengarna mellan brösten, säger mamma. (i en liten plånbok med band kring halsen)
- Jo ingen vill fara mellan Agnetas bröst, skrattar far.
- Det är värre med Göran som har magväska.
Jag tappar kaklusten och får kaffet i halsen. - Oj, min stackars gosse fick kaffet i halsen, tjoar mor och nyper mig nästan i kinden. Jag har trots allt en trevlig kväll med kaffe och 7 olika kakor tillsammans med min snälla och dock så jord- och naturnära mora Agneta och husbonden Göran.
Mötet med djävulen.
Alla har vi våra lik i bagaget, men gå vidare och ta livet med humor, så säger alltid min humoristiska pappa Göran. Livet är roligt bara man har en humoristisk inställning till livet. Jag har alltid gjort som pappa Göran sa. Men alla har vi vår historia.
Jag står där i affären och säljer goda viner. Jag tittar runt bland människorna och plötsligt får jag syn på honom. Djävulen. Han stirrar på mig. Det är snart 10 år sen senast. Det isar längs ryggmärgen. Liket i bagaget väcktes till liv.
- Nu ska du i soptunnan bögjävel. Han tog tag i håret och slog till mig. Jag hamnade bland soporna.
- Är du rädd för bollen, hånflinade han. Plötsligt mörknade till. Han kastade den stora korgbollen i ansiktet på mig. Mitt huvud slungades mot tegelväggen och det dunkade i hela huvudet. Det blödde näsblod. Jag sprang ut från gymnastiksalen. Sedan dess ryggar jag tillbaka om en boll är i min närhet.
- Oj, vad det din jacka, skrattar han. Jackan och väskan var slängda bland grismat. Jag tog upp dem ur sörjan och tvättade dem innan mamma kom hem. Sedan dess har jag aldrig varit rädd för grismat. Sedan slår han till mig och sparkar mig i magen. Jag döljer blåmärken med tjocka tröjor. Sedan dess har jag aldrig varit rädd för slag.
Där står han 10 år senare och stirrar på mig i folkvimlet. Denna gång ryggar jag inte tillbaka. Den förstörda, unga Daniel bland grismat och sopor finns inte längre. Jag stirrar tillbaka. Jag släpper inte blicken för en sekund. Jag tittar i hans ögon. I djävulens ögon. Jag vägrar titta bort.
Till slut sänkte han blicken.
Han hade förlorat.
Jag hade vunnit över djävulen.
Jag fortsätter skratta med kunderna medan djävulen osynligt smältar in i folkmassan.
En osmaklig dag.
Puhuuko ketään ruotsia täällä? (=talar nån svenska här?), ryter den finska busschauffören på ett sånt arrogant sätt som bara finska busschaufförer kan. Det svenska paret frågade vänligt om den rätta bussen till centrum. Jag hjälper att översätta vad busschauffören förklarar. Man hör nästan hur han morrar. När vi kommer till centrum guidar jag paret till deras hotell.
- Vad du är glad och trevlig, säger damen.
Det är just det jag inte vill vara nu. Flera dagar ombord och dygnet-runt-jobb med tusentals människor får mig trött och eländig. När jag kommer hem bestämmer jag mig för att vara sur och tvär hela dagen. Jag ska prutta och slafsa i mig mat på soffan. Jag ska dricka en kall öl och rapa så att det hörs till grannen. Jag ska stinka skit eftersom jag inte kommer att duscha idag. Jag ska pilla mig i näsan. Jag ska klia mig i skrevet. Jag ska känna av min egen fotsvett och inte orka byta strumpor. Jag ska dricka direkt ur mjölkpaketet och spilla hälften över mig.
Jag ska helt enkelt vara så otroligt osmaklig. Och så ska jag vara förbannat sur i min ensamhet.
Sedan ska jag dansa till en äkta humppa med knytnäven i luften för att återfå min energi.
Ei muuta kuin Osmakliga pusshälsningar från Finland!
Daniel tar till skarpa ord.
Ursäkta, men kan ni ha sex någon annanstans? Ett par som var dyngraka knullade bakom ett gardin i båtens affär.
En aspackad man kastade en flaska på en av gästerna i taxfreen. Det blev slagsmål. Jag bad dem dämpa sig. Stora, fulla karar slogs for fullt allvar och rara Daniel försökte lugna ner dem. Det blev ingen höjdare.
Det är några av många episoder jag kommer ihåg från mina år på finlandsbåtarna där jag jobbat lite extra nu som då. Som jag förövrigt kallar för sup&knull båtarna.
Nu är jag ombord på en mindre skuta och ska knega och slita i helg så att ni ska bli fulla och kåta. Det får ni gärna bli. Sup och knulla på ni bara.
Men knulla inte bakom gardinen eller kasta flaskor på gästerna. För då kommer farbror Daniel och blir arg. Dessutom säljer han ingenting.
Inte ens en liten toblerone eller en slämmig, skattefri kondom.
Skitnödig
Shit, toapappret är slut. Jag kan knappt stå rak på benen. Jag jämrar mig och kastar på mig kläderna och springer till närmsta affär.
Jag möter en kompis på gatan. Jag kan inte tala nu, jag måste skita, ropar jag. Min kompis skrattar och hennes väninna tittar osmakligt på mig. Nu är det bråttom.
Det är kö till kassan. Ajajaj, kvider jag och böjer mig halvt ner. Jag går modigt förbi kön och ursäktar mig. Kassatanten uppmanar mig att vänta på min tur. Jag är ledsen men jag måste skita nu, säger jag med glimten i ögat. Hon tittar känslokallt på mig och ber mig ställa mig sist i kön. Då kommer en vänlig själ fram och säger till kassatanten:
- Låt killen slippa och bajsa nu.
Jag tackar den vänliga damen och springer hem som en raket.
Jag lovar er en sak: behöver ni skita så får ni gå före mig i kön.
Det är ett löfte.
Varför super Sue Ellen?
- Pappa, varför super Sue Ellen?
- J.R. har varit lite elak mot Sue Ellen och hon behöver ta sig en drink, säger pappa och tar en klunk av sin bastuöl.
- Pappa, varför är Sue Ellens kompisar så smutsiga?
- För att de lever på gatan och är alkoholister.
- Varför vill Sue Ellen dricka med dem?
- Min gosse, nu får du vara tyst ett tag.
- Pappa, varför super egentligen Sue Ellen? Jag tycker synd om henne pappa.
När jag var liten satt hela familjen fastspikade framför tv och tittade på Dallas. Det första tv minnet jag har är när Sue Ellen går på Dallas gator och är dyngfull och blir uppvaktad av hemlösa alkoholister. Jag blev rädd och kunde inte sova.
- Pappa, vakna pappa, varför dricker Sue Ellen så mycket att hon svimmade på gatan? Pappa, varför dricker hon fastän J.R. är elak? Inte dricker jag för att min kompis Johnny bråkar med mig.
När jag tittar på klippet ett x antal år senare är det som en rostig kniv skulle skära i mitt hjärta. Jag tycker fortfarande synd om Sue Ellen som vacklar och yrar på gatan. Det har jag gjort över 20 år nu. Snälla söta rara Sue Ellen, varför super du egentligen?
Jag undrar om jag nånsin kommer till ro.
Halleluja överdos
Det ringer och ringer på dörren. Jag vaknar yrvaket och funderar vem som kan väcka mig så där tidigt. Jag kliar mig i ögonen och kravlar upp ur sängen. Håret står och pinglar i all världens vinklar och jag beger mig till dörren med bara kalsingar på.
En man med svart kavaj står med en massa böcker i handen. Han stirrar förskräckt på mig. Jag klirar mig i ögonen och frågar vad han vill.
- Vill du ta emot Jesus i ditt liv?
- Öh.. va.. jag stirrar yrvaket på honom och hör knappt vad han säger.
- Jag har några böcker till dig. Han räcker fram några böcker.
- Öh.va.. neeej.. nej tack, yrar jag. Jag vaknar till liv och ber honom snällt att avlägsna sig. Man ska inte pracka religioner på folk, säger jag till honom.
Efter den traumatiserade väckningen slog jag mig ner framför datorn för att schlagra lite på youtube. Jag var i behov av en äkta Carola schlager för att komma igång. Utan att tänka mig för klickar jag på ett Carola klipp.
Carola yrar runt och sjunger: Vissa tycker jag är konstig. De kommer jämt med sina dåliga skämt och kallar mig för TORRBOLL. Vissa tycker jag är jätteknäpp. Men det spelar ingen för roll för jag vet att jag är frälst. Jag skriker så jag nästan spränger mina lungor...
Jag blir nästan rädd. Och nästan spyr av dagens Halleluja överdos. Det värsta är att jag hela dagen trallar för mig: jag är en torrboll. Jag är jätteknäpp men jag är ju frälst...
Så skrämmande högt att jag nästan spränger mina lungor.
Tjusiga simdräkter
- Men vad hade ni på er egentligen? frågar jag.
- Vi ville ha nåt speciellt på oss som skiljde oss från mängden och dessutom något som var snyggt.
- Med simdräkter på scen?
- Ja, vad är snyggare än det?
Sedan börjar vi asgarva.
- Och knappt en poäng fick vi. Jag förstår inte varför, säger hon. Vi var ju så snygga.
Hon säger det så ironiskt så jag nästan kissar på mig av skratt.
- Men egentligen är det ganska snyggt. Det är ju inne med rosa. Skulle jag vara tjej skulle duktigt gärna kunna ha den där rosa baddräkten på mig, säger jag.
Faktiskt så är det rätt tjusigt när jag tänker efter. Det var liksom lite kittlande roligt och en aning speciellt.
Och jag kommer aldrig att förstå hur Finland kunde komma sist det året med så skönsjungande primadonnor i tjusiga simdräkter.
När finsk rövdans är som bäst
Pump pump
Vi ska dansa röv mot röv
Pump pump
Så går den finska schlagerlåten på svenska. Medan Sverige tar fram skönsjungande primadonnor med glitter och glamour i bagaget, så satsar Finland på det lilla enkla. Röv mot röv. Pump Pump. Så finskt och så enkelt.
Jag sitter på ett café och njuter av solen. Plötsligt spelas Pump Pump och det är så kul att se hur människorna börjar skaka på sina rövar. Ett par som förfriskat sig i solen börjar dansa röv mot röv dansen. Jag börjar skratta. Det ser så lustigt ut när rövar möter rövar. Pump Pump och där satt den. Jag är så stolt att vara finne.
När jag var liten ville jag alltid dansa rövdansen med Fredi, den något matglade sångaren. Den drömmen lever fortfarande kvar. Tänk er Daniel som skrattar och dansar röv mot röv med Fredi. Det skulle jag kalla för Pump pump.
Njut och dröm er bort till rövdansens Finland. Pump pump på Er!
Till Paula med den sneda pannluggen.
Jag går längs den vita korridoren. Slår mig ner på en soffa i det vita vardagsrummet. En flicka sitter på golvet och klipper dockans hår kort, fult med sned pannlugg.
Jag är just på väg att tala med barnhemmets chef. Det pirrar lite i magen. Det brukar alltid kittla lite extra i magen när man är på arbetsintervju. Jag får vänta en lång stund.
Flickan klipper dockans pannlugg snett och fult. Jag frågar henne vad hon heter. Hon heter Paula (i detta inlägg). Jag märker snart att hon trivs bäst med att pyssla med dockan i sin ensamhet.
Jag förstår ganska snart att hon är nykomling i barnhemmet.
- Vad fint du har klippt din docka säger jag. Jag tyckte det var märkligt att hon hade klippt dockans hår kort med sned pannlugg.
- Min syster Mia har ljust, lockigt hår.
- Jahaa... sa jag försiktigt.
Vi talade en bra stund.
Förkortat och reducerat berättar Paula att Mia hade vunnit en medalj i en tävling: när jag ännu bodde hemma gick pappa alltid på Mias idrottstävlingar. Pappa hejade alltid på Mia. Mia vann silver i idrott och pappa blev glad. Mia var så lycklig över sin medalj. Jag ville så ha den där silvermedaljen. Mia satte den i en dosa som hon hade fått av pappa.
Pappa förvarade Mias flätor med röd rosett i sin byrålåda, de var vackra tyckte jag. Min pappa sparade dem som minne när Mias hår klipptes. Mias hår har alltid varit vackrare än mitt.
Mitt hår är inte alls guldfärgat och lockigt som Mias. Mitt hår är inte det minsta lockigt, det klipps alltid av, kort, fult med sned pannlugg.
Paula har ett bättre hem nu.
Detta inlägg tillägnas Paula med den sneda pannluggen.
Morgonritualerna kan fortsätta.
Regnet har fått mig på dåligt humör. Plötsligt vinkar grannen.
Vår kontakt har varat i några år nu, han hälsar nästan dagligen från sitt köksfönster. Blyg är han, hälsar knappt om vi träffas på gatan. Det är avståndet han behöver. Då är han översvallande, glad och modig. Handen tecknar en stor båge till hälsning.
- God dag Fagerholm. Hur står det till?
Orden klipper av mina tankar som vandrat långt medan jag hänger upp tvätt på bakgården. Där stod han, skyddad mellan två fönsterrutor och behärskade situationen. Överrumplad såg mig själv generat le.
Det ändrade inget i vårt förhållande. Vi fortsätter våra morgonritualer. På vägen till soplådorna passerar jag hans fönster, ser honom sitta till bords med det som håller honom uppe. Vi är måna om att hälsa, och så ger jag mig av. Om ljuset ligger på så att bländas, vinkar jag för säkerhets skull. Jag vill inte att han ska tror att jag nonchalerar honom. Sitter han inte vid sitt bord, blir jag bekymrad.
För en tid sedan hade en kvinna hade sett honom ligga på golvet. Sedan ringde hon polisen. Han hade inte längre orkat hämta sitt livsverk till bordet och hälsa på grannarna genom fönstret.
Förgäves sökte jag i flera veckor efter ansiktet i fönstret. När jag redan vant mig vid tanken, sitter han där i morse igen. Rakad, och färdig för en ny runda. Ordningen är återställd på min gård.
Morgonritualerna kan fortsätta.
Svenska folksjälen
Sommaren har tagit mig till Båstad.
Jag sover över hos Calles föräldrar i den vackra staden. Det äldre paret tar vänligt emot mig.
Jag dricker morgonkaffe och tittar ut över havet och den höga åsen som sträker sig längs stan.
Jag röker en cigg med Calles mamma på balkongen.
Den nyfikna grannfrun Petterson kommer och hälsar.
Efter en stund kommer Herr Karlsson och samtalar.
En äldre dam är ute och går med sin hund och även hon stannar för att utbyta några ord med Calles mamma. Nämen, vad roligt med Finlandsbesök säger Fru Hansson. Och jag beundrar grannsämjan på balkongen som luktar lite nyfikenhet.
Därefter beger jag mig till stranden och solar hela dagen.
På vägen tillbaka går jag förbi grannfru Petterson, Herr Karlsson och Fru Hansson som nickar och hälsar så trevligt.
Jag sätter mig ner på balkongen och tittar ut över havet och den höga åsen.
Det är nästan så det pirrar av sol när man får ta del av den svenska folksjälen.
Det känns som att Arja Saijonmaa, bastu, koskenkorva och Lapinkulta är mycket långt borta.
Det känns nästan som att Mat-Tina ska knacka på dörren liksom.
När finnen kom till Malmö.
Jag blev direkt väl mottagen av trevliga svenskar.
De försökte lära mig skånska.
- Braa.. bra, bjaaa...bhhhjaaaaa... försöker jag det bästa jag kan,
- Nej Daniel, tänk på behå... bhraa.. säger de på perfekt klingande skånska.
- Brrrraaaaa, drar jag till på Arja Saijonmaa vis. Jag tycker det här är jättekiva.
- Du låter som när Mark Levengood och mumin försöker krysta på äkta ursvenska.
En dag ska jag lära mig.
Vi smuttar på lite vin och har det trevligt.
- Stämmer det att ni finnar dricker en del?
- Hmm, bastu och björkris och 20 Lapinkulta så har du den finska kulturen i ett nötskal.
Jag försöker lära dem att dricka på finskt vis. Snaps, snaps och mera snaps och lite saatana anamma. Det slutar med att jag slocknar. Och har knappt kunnat gå på 2 dagar.
Jag har bestämt mig för att sluta vara en sån envis finne och sluta leva upp till bilden av den bastutörstiga ölfinnen.
Det slutar heltenkelt inte bra.
Inte lätt att vara kär
- Hej, ursäkta om jag stör er. Ja.. jag.. ville bara fråga om du jobbar d..där på..?, frågar han min kompis.
- Jo, det gör jag.
- Ja joo ja.. jag har sett dig där, säger han nervöst. Jo..jag.. jo jag ville bara komma och säga hej.
- Hej du.
- Hmm.. jo..ja..jo.. jag undrar bara..nej, men jag ska nog gå nu till mitt bord nu.
Men stackars lilla vännen tänker jag som försöker ragga på min kompis. Slappna av och ta ett djupt andetag ville jag viska åt honom. Starkt vågat och han får all min sympati.
När vi lite senare är på ett diskotek kommer han och tala med mig när jag är ute och röker.
- Hej, är din kompis singel?
- Tyvärr han är upptagen.
Stackarn ser besviken ut. Jag förstår att han spanat in min kompis en längre tid. När min kompis dyker upp får killen munhäfta igen.
- ja.. heej.. hu.. hur e läget?
- Bra tack, hur e det själv?
- Ööh jo, det e bra.. Sedan blir han så nervös så han tappar cigaretten.
Jag har riktigt medlidande för honom. Han ser så snäll och blyg ut att jag bara vill krama om honom. Inte är det alltid lätt när man är kär.
När jag kommer hem börjar jag packa. Jag ska flyga iväg från Åbo till Köpenhamn om några timmar. Sedan lär jag yra vidare till Malmö. Få se hur länge jag irrar runt. Jag har en stark magkänsla att det är många äventyr och spännande människomöten som väntar.
Det liksom kittlar på insidan.
Catfight
Jag kommer gående längs gatan och hör att två unga damer skriker åt varandra. Jävla fittans hora, ropar den ene damen. Den andra blir så arg och hoppar på henne. De börjar slåss. Satans jävla fitta är det enda jag hör och sedan faller de båda på gatan och rullar runt. Damen drar den andra i håret. Den andre försöker hysteriskt vifta med armarna. Sminket kladdar och frisyrerna är förstörda. Det är värsta catfight på gång. Det är aldrig bra med catfight men likväl ser det så komiskt ut att jag börja fnittra.
Efter det bevittnade dramat på gatan bestämde jag och kompis för att breda ut Dynastin täcket och titta på några avsnitt av Dynastin. Det tar inte länge innan Alexis och Krystle börjar slåss. Vi börjar skratta för det ser så lustigt ut.
Catfighten har börjat igen.
Sminket kladdas ut och det fixade håret står i stripor.
Man borde inte få skratta åt våldsamma handlingar eller ta någons parti. Men jag kan inte hålla mig när häxan Alexis och den änglalika Krystle börjar slåss.
Dessutom måste jag erkänna att jag alltid hejat på Alexis.
Men alltid så där försiktigt i smyg.
Smutsiga damer
Jag och min kompis satt i bussen. Två äldre damer kom och satte sig framför oss. De var båda berusade och kunde knappt sitta stilla. Den ena damen hade inga tänder kvar och gick med smutsiga trasor. Den andra gick utan behå med brösten hängande under den smutsiga tröjan och rosa sminket utspridd över det härdade ansiktet.
Vi kunde inte undgå deras diskussion eftersom de bokstavligen skrek när det talade:
- Se tarjos mulle viinaa baarissa ja halus naida. Mutta en mä nyt voinu antaa pillua ku olin niin likainen
= En man bjöd mig på sprit och ville knulla. Men jag ville inte ge fitta eftersom jag var så smutsig, sedan skrattade hon med sin sönderrökade röst och tog en sup.
Jag kunde nätt och jämnt hålla mig för skratt. De kunde inte de andra passagerarna heller.
När jag satt med mina kompisar på en av stadens krogar i lördags kommer damerna instapplande. De slog sig ner och började röka och dricka. De kraxade med deras hesa röster och började antasta några män. Vittu saatana vaimo.. nyt vedätään kunnon kännit = Nu satan dra vi en ordentlig fylla kärring...skrattade de och flirtade med några äldre herremän.
Jag skrattar och säger åt min kompis:
- Du Katarina, så där kommer vi säkert också att bli om några år.
- Äh, säg inte så där.
- Tänk när du står där vid bardisken och säger att du är för smutsig för sex.
- Fan vad du e äcklig Daniel, sluta nu.
- Men tänk nu Katarina, att jag står där vid bardisken. Jag säger åt män att de får bjuda på drinkar men jag kommer aldrig att ha sex med dem. Jag har helt enkelt för smutsig kuk.
Jag förstår hur smaklös jag låter.
Jag blir så äcklad vid blotta tanken.
Jag nästa halvspyr när jag skriver det här.
Jag bestämmer att tvåla in mig med Channels dyra duschkräm.
Och extra noga där nere.
Då jag var kär i Sandra
Jag var så fruktansvärt kär i Sandra när jag var liten.
(Innan jag förstod att jag var kär i Simon)
Jag kunde inte skriva men ville så gärna skriva ett brev till Sandra.
Pappa fick alltid ställa upp och skriva. Pappa var min penna som gladeligen ställde upp.
Hej.
Hur mår du jag? Jag mår bra.
Jag tycker du är en söt flicka.
Vill du leka med mig någon dag?
Jag vill gärna brevväxla med dig.
Vilka är dina favoritfärger? Jag tycker om neon gul.
Vilka är dina favoritserier? Jag tycker om Dallas, Dynastin och Varuhuset.
Vika är dina favoritfrukter? Jag tycker om bananer.
Skriv snart!
Sanningen är den att Sandra och sköttes av samma dagmamma.
Det här är det sista fotografiet som finns förevigat av oss (ljusa flickan till vänster). Jag tittade så mycket på fotografiet så den nästan gick sönder.
Jag kollade postlådan varje dag men fick inget aldrig något brev. Jag blev alltid lika besviken. Jag bestämde mig för att göra ett nytt försök. Pappa fick ställa upp som penna igen.
Hej,
Fick du mitt brev? Hur mår du? Jag mår bra.
Idag har jag simmat och ätit glass.
I går tittade jag på Varuhuset. Min favorit är den där lilla flickan som heter Sara. Vilka är dina favoritämnen i skolan? Jag tycker om handarbete och teckning. Vilka frukter tycker du om?
Skriv snart!
Sandra svarade inte. Jag undrar ännu idag vilka frukter Sandra egentligen tyckte om.
